Mia Åström - Ökad livskvalitet & medvetenhet

De allra flesta av oss har människor runt oss som vi älskar och vill väl. Vi vill ofta hjälpa våra nära & kära och visa att vi finns där i vått och torrt.

Jag har under det senaste året upptäckt att jag men även andra som jag håller kär, gärna går in lite för mycket i "hjälpa" stadiet och lätt tar för mycket ansvar för andras liv och dess utveckling.

Det var väl för något år sedan och ännu mer senaste tiden som jag började ställa mig frågan, "varför känner jag så starkt att jag behöver gå in och HJÄLPA denna person så kraftfullt". Jag fortsatte att fråga mig själv, "tror jag verkligen att denna person (som jag tycker så mycket om), inte har förmågan själv att hitta balans och lycka?". I början svarade jag mig själv per automatik, "jag tycker om denna person sååå mycket och detta verktyg hjälpte mig så mycket så det är klart jag vill ge det vidare och hjälpa".

Jag älskar att inspirera människor. Det jag upplever som fantastiskt, har jag ett enormt behov av att sprida vidare. Det kan vara träning, mat mm. När det kommer till mina nära så tar det dock inte slut där. Jag bokar gärna in dem på saker, köper kurser, tar med dem på evenemang mm just för att försöka "rädda/frälsa" dem precis som saken i fråga, har räddat/frälst mig.

Okej nåväl numer försöker jag berätta och inspirera men inte "trycka in mina believs" allt för hårt i halsen på dem :)! Även om jag fortfarande kan bli lite "för" exalterad över nya upptäckter :)!

Detta fenomen har uppdagats mer på sistone då jag upptäckt att flera av mina nära och kära tar mycket ansvar för mig & andra runt omkring sig. Det är då det plötsligt blir så tydligt varför jag också gör det.... Jag menar, vad händer om jag slutar hjälpa alla dessa som jag älskar? Kommer de fortfarande tycka om mig? Vem blir jag när jag slutar hjälpa alla andra? Har jag identifierat mig med att vara en hjälpande person?

Hm.... Det här är såååå galet intressant att vrida och vända på. Numer ställer jag mig själv dessa frågor dagligen. Flera gånger om dagen.
- Vill jag verkligen göra detta?
- Varför gör jag detta?
- Är jag ärlig mot mig själv & min omgivning?

Jag tänker att den ultimata kärlekshandlingen är att låta de man älskar få leva så fritt som möjligt och att de får växa som de vill och i den takt de vill. Självklart kan du komma med vackra och inspirerande frågor som får dem att tänka utanför ramarna samt kanske inspirera dem genom det sätt du växer och utvecklas på, men att gå in och ta ansvar och försöka skynda på processen tror jag att vi bör tänka både 1 och 2 gånger innan vi gör....

Jag tänker att det är en sak om en nära BER om hjälp och en sak om vi TROR att de behöver hjälp. Vi kliver ju alltid in med intentioner av kärlek och välmening men frågan är om vi VERKLIGEN hjälper dem om vi serverar allt på ett silverfat?

Hur mycket ansvar tar du för dina nära och kära och vad kräver det i energi av dig? Kan du lägga den på att låta dig själv växa mer istället och på så sätt hjälpa & inspirera de i din närhet ❤️